Tro, förnuft och QAnon – Del III: Korset och apokalypsen

Cranach, Lucas the Elder, 1472-1553. (Studio). – ‘Proclamation of the Fall of Babylon’ (Revelation 14). – Woodcut, 1534

Detta är den tredje delen av en serie inlägg. Här finns del I och del II.

Vid intervjuer med de personer som deltog i Kapitolium-stormningen den 6:e januari finns det en föreställning som återkommer ständigt: att politik inte kan bedömas som en fråga om nyanser längre, utan om ett val mellan två extremer: gott eller ont. Under det senaste året har faktiskt QAnon-aktivister som Alexander Ali eller f.d. polisen och flygvapen-veteranen Keith Lee sammanfattat sin position om det politiska läget just så: ”This is good versus evil.” Budskapet är tydligt: antingen är du för Donald Trump, republikanerna och Jesus, eller så är du för pedofili, Satan och död. Nu gäller det att ställa sig på rätt sida historien – tiden för nyanser är över och förbi.

QAnon kan nog på många sätt beskrivas som ett tragiskt men förutsägbart resultat av en eskalerande tendens inom det vi brukar kallas den ”amerikanska kristna högern”, där konservativa kristna i allt högre grad förväntas inta en position i kulturkriget. Kanske är detta fenomen specifikt amerikanskt fenomen – en tendens i ett land med förkärlek för det dramatiska och storsvulstiga. Och precis som teologen Joel Halldorf förtjänstfullt visat stämmer denna bild av ”den kristna högern” varken in på majoriteten av den svenska frikyrkligheten eller på den svarta kyrkan i USA.

Ändå är det nog av vikt att fundera över kyrkans ansvar och roll i dessa utvecklingar, som på ett eller annat sätt påverkar också vår del av världen. Väckelsefromheten i Sverige har rötter från flera håll – både Tyskland och England, men det har sedan länge också funnits ett stort intresse för och inflytande från vad som hänt på andra sidan Atlanten. Det var där de viktiga böckerna gavs ut. Det var där de stora väckelserna föddes: såväl pingstväckelsen på det tidiga 1900-talet som Jesusrörelsen under 1970-talet. Precis som fallet är med populärkulturen i övrigt (jag säger bara: Netflix) så är det som sker i USA något kyrkan i Sverige och övriga Europa måste förhålla sig till, vare sig vill det eller inte.

Apokalyptiken

Ja, det är vitt eller svart
Det har Jesus själv sagt
Så allt annat är egna produkter
Det är varm eller kall,
Det är klart som kristall
Tar du det som finns kvar blir du ljummen

”Neutral” av Jerusalem – jfr. Upp 3:16

Inom den väckelsekristna världen finns det en ganska vanlig uppfattning som säger ungefär att en omvänd människas liv, ett liv som sant troende kristen, inte kan tillåta några gråzoner. Att betona nyanser är ett tecken på ljumhet, feghet och ett kompromissande med ”världen”. Och nog finns det visst fog för denna misstanke. Det finns en sorts psykologisk försvarsmekanism, kanske särskilt vanlig inom välmående akademisk medelklass, där bildning och analys i praktiken enbart används för att legitimera status quo och bemöta varje kritisk fråga med uttalanden av slaget ”det finns fler perspektiv att belysa detta utifrån”.

Nog finns det gott om ljumhet i världen, och såväl amerikansk som svensk väckelsekristendom har liggande djupt i sitt DNA att inte kunna acceptera andlig försoffning – det ligger i själva namnet att vara väckt och vaken, för att med nyktra ögon kunna se det som sker i världen. Och som teolog går det inte att säga annat än att mycket i detta pathos finns även i det Nya testamentet. Som nämndes mot slutet av del 2 i denna bloggserie har denna föreställning om behovet för den kristne att ta aktiv ställning i en kosmisk kamp mot ”världen” en ganska gedigen förhistoria inom den judisk-kristna traditionen.

Den litteratur som framför allt ligger till grund för detta förhållningssätt brukar kallas ”apokalyptik”. Detta begrepp har varit omstritt i forskarvärlden, men något som är klart är att denna genre av litteratur, eller bilderna från den, genom alla tider haft ett enormt genomslag i de breda folklagren. Inom bibelvetenskapen har det varit vanligt att skilja ut den ursprungliga israelitiska profetismen (c:a år 900-300 f.Kr.) från den senare apokalyptiken (300 f.Kr. till 200 e.Kr.) som utvecklades inom den judiska tankevärlden under inflytande från de persiska och hellenistiska tankevärldarna.

Vilka texter ingår då i den apokalyptiska litteraturen? Bland de kanoniserade bibliska böckerna har man traditionellt främst räknat Danielsboken och Uppenbarelseboken som apokalypser i strikt mening, medan tidigare texter som Hesekiel och Sakarja har ansetts innehålla sektioner med ”proto-apokalyptik” (Hes 1-3 och Sak 1-6). Namnet ”apokalyptik” kommer från grekiskans apokálypsis – ”avslöjande” – vilket också är det första grekiska ordet i Uppenbarelseboken: ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart skall ske. Han sände sin ängel och lät sin tjänare Johannes veta det, han som har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt han har sett.” (Upp 1:1-2)

I dessa två inledande meningar etablerar Johannes några av grundstommarna i den apokalyptiska traditionen: en hemlighet uppenbaras om vad som verkligen pågår i världen, och detta förmedlas till de tjänare som Gud har utvalt att ta emot budskapet. Uppenbarelsen sker också i flera steg: Gud till Jesus till ängeln till Johannes till de bokens läsare, Guds tjänare.

I såväl Uppenbarelseboken som den övriga apokalyptiken finns sedan ofta en slags schematiseringar över världshistorien, där bilden av de stora världspolitiska spelarna målas upp på ett moraliskt polariserande sätt: Babylons sköka mot Kristi brud, det nya Jerusalem. Draken mot Lammet. Ont mot gott.

Det finns alltså i det apokalyptiska bildspråket en explosiv och utmanande beskrivning av samtiden som för väldigt många är svår att värja sig mot. Jag minns själv hur jag i 11-årsåldern fick höra om hur Chernobyl-olyckan nämns i Uppenbarelseboken, vilket bidrog till att skapa oerhört intresse hos mig för de apokalyptiska delarna av Bibeln. Om det fanns en bok i Bibeln som berättade vad som kommer att hända i framtiden är ju detta av yttersta vikt att läsa på om, tänkte jag. Detta väckte med tiden dock den djupare frågan: vilken roll har apokalyptiken inom kyrkan och inom kristendomen? Vilken roll skall den ha?

När skall detta ske?

Även om det är de renodlade apokalypserna som tydligast bär alla dessa kännetecken tydligast är bibelforskare idag klara över att hela Nya testamentet, inklusive evangelierna, mer eller mindre präglas av en så kallad ”apokalyptisk världsbild”. Eller, som Ernst Käsemann uttryckte det: ”Apokalyptik är all kristen teologis moder.” Föreställningar om tidens slut, den yttersta domen och änglar och demoner är djupt integrerade i hela NTs berättelse om Jesus.

Ändå verkar de apokalyptiska föreställningarnas roll vara någonting som bearbetades och diskuterades redan i den tidigaste kyrkan. Läser vi Paulus tidigaste brev (som 1 Thess) eller de tidiga evangelierna, som Markusevangeliet, är det apokalyptiska stråket mer obearbetat och direkt, och det är svårt att undgå intrycket att Jesu ankomst är mycket nära förestående. I ett flertal av Nya testamentets brev görs dessutom tydligt att många av de tidiga kristna blev förvånade över att Jesus inte återvände i deras tid, vilket verkar ha skapat oro i församlingen (1 Thess 4:14-18; 2 Thess 2:1-3; 2 Pet 3:3-7).

Den kristna tron är apokalyptisk i sitt grundläggande anspråk. Med Jesus Kristus mänskligblivande, död och uppståndelse har världen vänts upp och ned. Att Jesus uppstått betydde att ett avgörande tecken som hörde till den yttersta dagen redan hade inträffat i historien. Detta förändrar allting, menade de första lärjungarna. Det betyder att Jesus nu sitter på Faderns högra sida och har uppenbarats som den här världens sanne kung. Utifrån detta är egentligen inte lärjungarnas fråga till Jesus vid hans himmelsfärd särskilt märklig:

”De som hade samlats frågade honom: “Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: “Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.”

(Apostlagärningarna 1:6-7, Bibel 2000)

Är tiden nu inne? Är det nu det händer då Guds rike kommer fullt ut? Den frågan har i någon form ställts av kristna åter och åter genom världshistorien. De har hört urkyrkans proklamation om att Gud genom Jesus kommit för att förstöra det onda och upprätta Guds rike på jorden. Samtidigt ser de omkring sig att ondskan och lidandet i världen tillåts fortgå.

Frågan fanns hos montanisterna, som menade att det Nya Jerusalem skulle landa i Pepuza i mindre Asien på 100-200-talen. Hos Joakim av Flores på 1300-talet, som talade om en stundande ”Andens tidålder” som hade invigts genom den helige Franciskus. Hos milleriterna på 1800-talet. I en omvandlad form var det denna eskatologiska impuls som ledde till de kommunistiska revolutionerna under 1900-talets början – en slags sekulariserad apokalyptik. Och det är en variant av denna fråga som QAnon-förespråkare ställer sig när de väntar på att Gud genom Trump skall omkullkasta de orättvisa strukturer de menar hota att förstöra Amerika.

Vid Babylons floder

Det finns många, såväl inom som utanför kyrkan som sett på allt detta med skräck och därför velat rensa ut apokalyptik och allt annat anskrämligt ur kristen tro. Kanske var Jesus en etisk vishetslärare snarare än en apokalyptisk profet och Messiasfigur? Kanske var uppståndelsen bara en metafor för att det efter regn kommer solsken? Populära kristna uttolkare som Marcus Borg och John Shelby Spong kan stå urtyperna för denna respons.

Men faktumet är att även själva impulsen att ta avstånd från eskatologiska, övernaturliga föreställningar i sig är en slags eskatologisk föreställning. Tanken på att framtiden och det moderna på något sätt är bättre än ett tänkt mörkt förflutet (”den mörka medeltiden”) är i sig en slags eskatologi från upplysningen, med rötter i just den tanke om en kommande, ljusare tidsålder som Joakim av Floris beskrev.

Det verkar som att hur vi än gör, kommer vi inte ifrån det eskatologiska tänkandet. Den apokalyptiska världsbilden bär med sig stora faror, men den har också fötts ur en genuin smärta. Det Babylon som Johannes ser falla i Uppenbarelseboken syftar troligen i hans tid på det Romarrike som förstörde Jerusalem och förföljde kyrkan. Men namnet Babylon i sin tur syftar på den stormakt som 587 f.Kr. förstörde templet och drev folket i exil. Det var där, i exilens mörker som de tidigaste apokalyptiska impulserna föddes. ”Vid Babylons floder satt vi och grät”, säger den 137:a psalmen. Det är vid en flod i Mesopotamien, det land Abraham en gång lämnade bakom sig, som profeten Daniel finner sig åter förvisad till. Och det är där en ängel möter honom och säger: “Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, “allt skall gå väl. Var stark, var stark!” (Dan 10:19), följt av en vision om det som komma skall.

An der Wassern Babylons” av Gebhard Fugel, c:a 1920

Det apokalyptiska visionen om en ny framtid som gav Israel livsmodet att leva i fångenskap, och som gav tröst åt de sörjande. Till människor i alla tider vars hela liv och framtidshopp krossats av makten har det så ofta eskatologiska och apokalyptiska föreställningar varit det enda som kunnat ge hopp. Det hopp som säger att det skall komma en dag då den här världen, som plågas av ondska och död, en dag skall dömas av en god domare som inte kan mutas. En dag då den här världens furstar skall kastas från deras troner, och det istället är de ringa och fattiga som skall höjas upp.

Men trots det ädla och livgivande i detta hopp, har apokalyptiken också visat sig bära en potential till djup vrede och våld. I de senare delarna av apokalypsen 1:a Henoksboken (The Epistle of Enoch), skriven mellan 160 och 100 f.Kr., beskrivs på ett för apokalyptiken typiskt sätt kampen mellan ont och gott under den sista tiden. Bäst kanske denna vision gestaltas i den s.k. ”Veckoapokalypsen”, där hela världshistorien sammanfattas i tio ”veckor”. Det vi idag ofta tänker på som den ”yttersta domen”, är egentligen det som sker i den nionde och tionde veckan, då ondskan försvinner fullständigt från jorden, och såväl himlamakterna som jordens ansikte förnyas. I Veckoapokalypsens första ”veckor” beskrivs Israels historia – skapelsen, syndafloden, patriarkerna, Israels uttåg ur Egypten, byggandet av templet och templets (första) förstörelse. Det är där som uppenbara samtiden för läsaren (och författaren) inträder, i och med den sjunde veckan:

After this, in the seventh week, there will arise a perverse generation, and many will be its deeds, and all its deeds will be perverse.
And at its conclusion, the chosen will be chosen, as witnesses of righteousness from the everlasting plant of righteousness, to whom will be given sevenfold wisdom and knowledge.
And they will uproot the foundations of violence, and the structure of deceit in it, to execute judgment.

After this there will arise an eighth week of righteousness, in which a sword will be given to all the righteous, to execute righteous judgment on all the wicked, and they will be delivered into their hands.
And at its conclusion, they will acquire possessions in righteousness, and the temple of the kingdom of the Great One will be built in the greatness of its glory for all the generations of eternity.

(1 Henoksboken 93:9-10; 91:11-13) *

Denna kronologi sammanfattar världsbilden som animerat många apokalyptiska rörelser genom åren: världen har blivit allt mörkare. Vårt folks fornstora dagar är förbi. Nu lever vi mitt bland ett perverst och fallet släkte. Men väljer Gud ut en liten, utvald skara, som skall få mångfaldig vishet och därefter börja kämpa mot perversionen. Detta inleder en ny, krigisk tidsålder, då de rättfärdiga skall bekämpa ondskan med svärd. Och även om detta ”svärd” kanske kunde tolkas andligt av någon, blir denna tolkning svårare några kapitel senare i boken, då ”Henok” genom ett flertal proklamationer gör det mycket tydligt för ”syndarna” vilket öde de kommer att gå till mötes: ”you will be delivered into the hands of the righteous, and they will cut off your necks, and they will kill you and not spare you” (1 Hen 98:12).

På bilden: en galje byggd i samband med stormningen av Kapitolium den 6/1 2021. QAnon-förespråkare hoppades att detta skulle bli dagen då Qs profeterade ”The Storm” skulle inträffa, då ledande demokrater skulle avrättas av Donald Trump.

Lammet som blev slaktat

Det är ur denna apokalyptiska världsbild som Jesus från Nasaret och den kristna kyrkan växer fram. Jesu proklamerade det kommande Gudsriket, templets nära förestående fall och en dom där många av de som varit först skulle bli sist och att de som nu var sist skulle bli först. Vad detta kommande rike skulle innebära och hur det skulle komma till stånd fanns det nog många idéer om bland de första lärjungarna. I evangelierna möter vi i Barabbas, Judas, Petrus och Simon Seloten olika exempel på potentiella revolutionärer som troligen inte såg några som helst problem i Henokbokens beskrivning av de utvaldas roll. De rika förtryckarna skulle kastas ner och Guds rike upprättas och för att nå det målet kan de troende inte tillåta sig att vara våldsskygga. Så tänkte även Simon bar Kochba som ledde det väpnade uppror som orsakade judarnas förvisning från Jerusalem år 135 e.Kr.

Och visst har det genom den kristna historien funnits rörelser som kombinerat våld och apokalyptiska föreställningar, såsom upprorsmännen bland de Apostoliska bröderna under slutet av 1200-talet eller i Münster 1534-5. Mer blod än så har kristna härskare spillt under historiens gång, men det kristna imperiebyggandet har sällan försökt grunda legitimiteten i apokalyptiken. Faktum är att Konstantin den stores husteolog Eusebius snarare försökte få Uppenbarelseboken utraderad ut den kristna kanon, då dess negativa utvärdering av Romarriket utgjorde ett problem när de kristna nu skulle ta upp makten över det Johannes kallat ”Babylons sköka”. Att amerikanska kristna apokalyptiker (som Tim LaHayes ”Left Behind”-serie) i modern tid försökt använda samma bok för att legitimera maktanspråket hos ett nationsbygge som i hela sin symbolik bygger på den romerska är därmed minst sagt ironiskt.

I slutändan valde dock kyrkan att behålla Uppenbarelseboken i sin kanon, som den enda kanoniserade nytestamentliga apokalypsen. Det är inte en enkel bok att förhålla sig till, för även den innehåller många scener med våldsamma sammandrabbningar och domsord. Samtidigt blir det vid en jämförelse med den äldre apokalyptiken på att det finns någonting som har förändrats i berättelsens logik, som kanske innehåller ledtrådar till varför Kyrkan i stort valde att ta med Johannes men inte Henoks apokalyps i kanon. Istället för den aktiva, militanta roll de utvalda i Henoksboken förväntas inta, är det här de utvalda som dödas. Deras martyrium är i sin tur en avspegling av bokens hjälte: Lejonet av Juda stam, som segrat. Men detta lejon visar sig i slutändan vara ett Lamm, ett Lamm som har blivit slaktat (Upp 5:5-7). Det visar sig i slutändan inte vara med svärd, utan med Lammets blod och sitt vittnesbörds ord (gk. logon tis martyrias auton) som de besegrar ondskan (Upp 12:11).

Uppenbarelseboken har fler bilder än Lammet, och många kristna har genom historien funnit det mer praktiskt att fokusera på exempelvis Jesus som ryttaren på den vita hästen (Upp 19), snarare än det slaktade Lammet. Pastorn Mark Driscoll sammanfattade detta ethos väl när han konstaterade att ”I cannot worship a guy I could beat up”. Enligt detta schema är Kristi korsdöd mest en parantes i kyrkohistorien, någon som behövde göras för att Gud skulle kunna utgjuta sin vrede på ett effektivt sätt. Det är en sådan förståelse av korset som kunde leda till att kristna under medeltiden förföljde judar med just argumentet att de var ”Kristusmördare”. Det var också dessa föreställningar som grundlade de medeltida ”blodsanklagelserna”, den antisemitiska grunden till mycket av grunderna i QAnons idéer om ”globalisternas” sataniska övergrepp.

Trots alla avvikelser och misstag har det dock inte gått för den kyrka som velat följa Jesus att undgå att den mest centrala händelsen i den kristna berättelsen är Jesu korsdöd och efterföljande uppståndelse. En berättelse där Jesus frivilligt går i döden, inte som led i en heroisk väpnad kamp, utan ”tyst, som ett lamm som leds till slakt” (Jes 53:7; Mt 26:63a). När Jesus på Skärtorsdagen berättar för sina lärjungar att en av dem kommer att förråda honom är deras väntade reaktion att försöka hitta den skyldige. Men trots Petrus och de andra lärjungarnas försäkrande om det motsatta, visar det sig i slutändan att hela skaran av de utvalda lärjungarna till slut faller till korta.

Inför korset stillar alla stolta anspråk på att tillhöra de utvalda, som tveklöst står på godhetens sida. Inför den som ser Kristus förlåta sina fiender medan de avrättar honom finns det i slutändan inte en enda människa som med gott samvete kan plocka upp en sten för att kasta på sin broder. På Långfredagen är vi alla Kristusmördare. ”We have met the enemy, and he is us.”

Babylons fall och Kyrkans kallelse

Utan rätt urskillning blir dock även Påskens berättelse bara ytterligare en i raden av alla världens härskarnarrativ, där den egna gruppen målas ut som hotad och trängd, och de människor som inte sällar sig till de rättroende per definition blir till farliga, mäktiga fiender till korset och till det goda. Så skedde på korstågens tid, när det Sanna korset användes som amulett för att bekämpa de kristnas fiender (vilket i slutändan ledde till relikens försvinnande ur historien). Så sker idag bland dem som velat göra Donald Trump till Guds utvalde kämpe på jorden.

Men hos kyrkans helgon, den stora skaran av dem som genom historien velat ”följa Lammet vart den än går” (Upp 14:4b) har det framför allt varit något annat som vuxit fram ur tron på de Riket som Jesus invigde genom sin död och uppståndelse. De såg inte på korset för att sedan höja näven mot de människor som korsfäste honom. De bar inom sig en vision om en värld där makt inte går före rätt. En värld där tyrannens sista vapen, döden, inte längre har någon makt. En värld där det inte längre finns något att vara rädd för. Istället för knutna händer formades deras händer till tjänst för en trasig värld, för att ingen mer skall behöva korsfästas.

Att tro på en kamp mellan gott och ont är inte i sig någonting dåligt. Att inte låta sig bli försoffad och ljum är faktiskt en bra sak. Att tala om att Babylon en gång skall falla är mustig retorik, och det kräver urskillning och ansvar från kyrkan för att förstå detta på rätt sätt. Apokalyptiken föddes ur den smärta en marginaliserad minoritetsgrupp kände i sin exil. Även delar av den post-konstantinska kyrkan, som 1500-talets anabaptister, har ibland känt en liknande smärtan när den blivit förföljd av dem som borde se sig som deras kristna syskon. Apokalyptikens svartvita språk har i alla tider kunnat utmana och skärpa blicken hos de kristna som riskerats att förslappas och liera sig med den korrupta makten.

Precis som Hin Håle kan citera Bibeln (Mt 4:6), så kan dock även Skriftord leda fel utanför sitt rätta sammanhang som en del av kanon och i Kyrkans större tolkningsgemenskap. Visst stämmer det att Guds folk aldrig kan fullt ut får eller skall identifiera sig med Babylon, med ”den här Världens” ordning, som en dag skall falla. Därför är ängelns ord till Kyrkan en god påminnelse även idag:

“Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor.”

Uppenbarelseboken 18:4

Men den nation, kyrka eller grupp som väljer som väljer att se ”lämnandet av Babylon” som sitt enda sätt att vara, för att ständigt söka mer och mer renhet, kommer förr eller senare att vända blicken mot sina egna, och se orenheten även där. Sekten, precis som revolutionen, äter till slut sina egna barn. Att leva ”i världen, men inte av världen” (Jfr Joh 17:15) innebär att kyrkan visserligen aldrig får tappa sin identitet, men hon måste också finna ett konstruktivt förhållningssätt till omvärlden – en värld som trots allt Gud skapat och rår över. Det var utifrån denna vishet som Jeremia profeterade till folket i Babylon:

”Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.”

Jeremia 29:5-7

Efter apostlarna och de första generationerna troende hade dött stod även den tidiga kyrkan inför samma vägskäl som Israel i Babylon: hur länge skall vi behöva vänta? Och trots allt kritiskt som går att säga om en post-konstantinsk kristendom fanns det nog också en vishet i att kyrkan valde att till en viss grad ”sluta fred” med den omvärld hon var omgiven av. Fast kyrkan var i exil här i världen från sitt hemland i himlen, upplevde Kyrkan att Kristus trots allt fanns närvarande här i tiden. Trots att hon ännu väntade på Kristi återkomst, kunde hon också möta Kristus i hans Kropp och Blod.

En kyrka som verkligen är trygg i att Guds rike ”inte är av denna världen” (Joh 18:36) kan också se att det inte med vapen och våld som gränsen till det riket bevakas, utan genom att söka det goda för alla människor, även de som tycks hopplöst babyloniska. Tvärtom kan en trygg förankring i Guds kallelse göra att kyrkan till och med förmår se när hon själv låtit sig förledas av Babylons makt. Den kyrka som mediterat vid Kristi kors lär sig alltså inte att blunda för världens ondska, inte heller för verkliga konspirationer. Men hon lär sig där att det också i mitt eget hjärta lever samma drivkrafter som ledde till Jesu korsfästelse.

En kyrka som i sin medmänniska av annan tro eller övertygelse enbart kan se en demon, riskerar i slutändan att själv att bli omänsklig, eftersom hon inte förmår ta in vad en människa, Guds avbild, är. En kyrka som helt tappat förmågan att tala konstruktivt med eller lära av sin omvärld riskerar att själv förvandlas till det Babylon hon försökt undvika.

Problemet med konspirationsteorier som QAnon är till syvende och sist det enögda. Vägran att se världen tredimensionellt eller att se den egna begränsningen. När rädslan tar överhand och den egna identiteten känns hotad, är det förståeligt att människor faller offer för konspirationsteoriernas lockelser: absolut kunskap om gott och ont. Särskilt lätt är det att falla dit i en värld som tycks snurra fortare och fortare. Men bara för att något är lätt betyder inte att det är rätt. Vägen till vishet för kyrkan är i slutändan är inte den totala tvärsäkerhetens väg, utan ödmjukhetens väg – för det var den Jesus själv valde.


Noter

* Kapitlen 91 och 93 är omkastade på ett märkligt sätt i 1:a Henoksboken, vilket innebär att verser i kapitel 91 följer efter kapitel 93.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: